Vi träffades på den korsikanska restaurangen Compoloro och diskuterade
de båda böckerna Kriget har inget
kvinnligt ansikte & De sista vittnena. Böckerna är skrivna i form av
små berättelser/intervjuer av olika personer som alla har något gemensamt – de
beskriver erfarenheter från 2:a världskriget.
Vi visste inte att det var så många kvinnor som deltog och
stred i för Sovjet i kriget. Historierna berättar om kriget på ett annorlunda
sätt än vad vi tidigare hört. Det är en viktig bok då alla dessa kvinnors röster äntligen får komma till tals.
Ämner är såklart hemskt och det finns många hemska ochförfärliga historier,
men boken har ett lättläst språk och man läser vidare för att försöka
förstå denna patrioism som gjorde att kvinnorna
stred jämbördes med männen. Kvinnorna möttes av misstro från de manliga
militärerna, men de fick respekt och jämställdhet under kriget. Tyvärr så ”glömdes”
deras insats i historieböckerna, vilket gör Svetlanas böcker väldigt viktiga.
Svetlana skriver själv att männen gömmer sig bakom
historien, bakom fakta, medan kvinnorna minns känslor, dofter, färger.
Kvinnornas krig är kusligare än männens. Kvinnorna drömmer om att vara kvinnor.
Berättelserna om hur de kämpar för att göra sig vackra, bland gyttja och blod,
är djupt rörande. Det är minnen av hur de sjöng, sydde och ägnade sig åt andra
”kvinnliga aktiviteter”.
Vi rekommederar böckerna och vi tycker att Svetlana var väl
värd sitt Nobelpris 2015.
Nästa gång blir den 8 mars och vi ses vi hos Snajdarnas
grundare Åsa, i deras nya lägenhet. Det är Gunilla (med hjälp av Åsa) som
ansvarar för nästa gång och vilket Take-Away mat som levereras.
Vid pennan
Pia
