Den svavelgula himlen, av Kjell Westö

Boken berättas av en manlig författare och utspelar sig i och utanför Helsingfors. Det finns säkert många paralleller till författarens eget liv.

Boken spänner över hela hans liv, från barndom till pension och skildrar framför allt hans relation till vännen Alex Rabell och hans syster Stella som han inleder en livslång olycklig, till-och-från-kärleksrelation med. De får egentligen aldrig ett gemensamt liv men de kan inte frigöra sig från varandra och har genom hela livet en plats i varandras liv.

Som barn fascineras han av familjen Rabells luxuösa liv som utspelar sig utanför Helsingfors i en pampig villa, Ramsvik, vid vattnet. När solen går upp färgas vattnet kring huset svavelgult vilket givit namn åt boken. Kring detta hus utspelar sig flera betydelsefulla ögonblick för berättarjaget.

Något jag fäste mig särskilt vid var när det avslöjades att Alex och Stellas far var psykiskt sjuk. Han var alltid bortrest på viktiga affärsresor som Alex, Stella och deras mor berättade om. Men en dag, när berättarjaget besökte sommarvillan, kom en märklig och våldsam man på besök som visade sig vara deras far.

Vi avhandlade boken väldigt snabbt under en av pauserna på Bokens dag och summasummarum vill vi rekommendera den. 

Själv tycker jag att den var mycket gripande och välskriven. Det är en bok fylld av smärta och längtan efter kärlek. Med en klump i magen och tårar i ögonen läste jag partierna där berättarjaget, Alex och deras kompisar som unga hade en mycket hård och brutal jargong.
Jag hoppades genom hela skildringen att berättarjaget skulle få uppleva sann kärlek, få familj och barn vilket han aldrig fick.
Intressant var att den utspelar sig under tidsepok då jag själv var ung och jag kunde känna igenom mig i en hel del tidsmarkörer.

Nästa bok: Regnmannen (Jonas Karlsson) och Husmorderns död och andra texter (Sara Danius).

Vi ses 13 januari och Gunilla fixar.

Vid pennan: Cecilia